.

Zoffe köpte vi som inriden, men det visade sig att han knappt var hanterad, det gick inte att ta av eller på honom täcket utan att han höll på att svimma, han var jätte bak rädd och tyckte det var super läskigt om man gick bakom honom!
Vi började om från början med honom och vi började med att träna från marken, efter ett tag började jag hänga på honom, och rida på små vägar.
En dag tänkte vi ta en 20 minuters lektion för att få lite hjälp om hur vi skulle göra eftersom jag bara var 12 år då och inte hade ridit in en ponny förut.
Min tränare sa att han var inte ens inriden vilket vi borde ha förståt, men vi tänkte att han kanske bara var lite osäker pga miljöbytet.
Vi tränade på stor volt och han fattade ingenting, han gick på min tränare och stannade inte för varken vikt eller tygel..
Men mot slutet gick det bra!
Vi bestämde att vi skulle ta en likadan lektion om en vecka och att jag under veckan skulle träna mer på övergångar.
Nästa Tisdag gick vi upp igen och Zoffe var huur duktig som helst!
Allt klockrent och stannade för att jag bara satte mig ner djupt i sadeln! :'D

Sista varvet i trav hände det...Jag tappade stigbygeln och Zoffe fick panik och stegrade bockade och stegrade igen och jag for och tog imot mig med armen..
Det blev svart för ögonen och jag trodde jag skulle spy...
Zoffe sprang ner längst ner i padocken och blåste upp sig.
Vi gick till padockens ägare som var läkare och han kände igenom min arm, jag kommer ihåg att jag såg ingenting nästan och jag kunde inte röra mina fingrar.
Armen var av och vi satt på sjukhuset många timmar den kvällen, ca 1 vecka innan julafton.

Efter att inte kunnat träna Zoffe så mkt under läketiden och inte ens när jag hade tagit bort gipset, armen funkade inte alls som den skulle, så blev jag väldigt rädd för honom..
Jag vart osäker när jag skulle ta in honom från hagen, jag vågade inte kratsa hovarna osv...

Jag ville sälja honom och skyllde på att kemin inte stämde, men i sista sekund fick vi tag på Sofia som rider till problem hästar..
För under tiden jag inte kunde rida honom blev han till en bock maskin, och det gjorde det ju inte lättare för mej att våga sätta mig upp igen.
Sofia åkte i backen ett par gånger ;)

Nu, några månader senare, efter en väldigt jobbig och tuff tid, vågar jag ta ut honom och rida, vi har tillomed varit med på en dressyr träningstävling!

Ingen kan förstå vilken resa vi gått igenom, ingen kan förstå hur jobbigt det har varit! För det gör inte ens jag!
Han är verkligen en helt annan häst, inte ens jag förstår att det är samma vingliga helt omusklade osäkra ponnyn som klev ut ur häst lastbilen 22 Oktober 2009!

Vi har gått från 0 till där vi står nu och längre ska vi! 
-Till toppen ♥